Et cetera
0

Jag har bara en önskan för oss alla

 Dagar kommer och går, samma är det med Julen och Nytt år. Det var trevligt men jag är glad att allt ligger bakom mig. Jag lyckades med att göra nästan allt som jag redan hade inplanerat. Jag lyckades med att jobba nästan alla dagar som jag hade schema för, utom bara två. Varför nästan? 🙂 Ja, därför att jag lyckades med en sak till, att skaffa mig en kraftig förkylning precis innan Jul och vår lilla Daniel lyckades med att få magsjuka inte en gång utan två gånger, både under Jul-och Nyårsafton! Jag verkligen ville skriva, men allt annat tog nästan slut på mig. Ändå så hade vi jättetrevliga helgdagar men för mig mycket stressiga. Mina batterier tog slut och det kommer att ta tid innan de blir fulladdade igen. 🙂  

Tomte var hemma hos oss och lämnade en massa presenter till barnen.

 Det är aldrig för sent för fina önskningar och jag önskar att 2011 blir det bästa året hittills för oss alla. Mest av allt önskar jag att de som är friska förblir det och att de som är sjuka vinner över sina sjukdomar, resten ordnar sig alltid. Det gör det faktiskt. Men det finns såå så många fina människor och fina familjer som befinner sig på den osäkra sidan just nu. Som ser på 2011 på ett helt annat sätt än de andra gör. Kanske som år av ovisshet och rädsla för att det ska vara deras sista året tillsammans. Detta inlägg tillägnar jag dem… George, Linda, Anette, Hans, Sara och Kjell är bara några av dem tusentals människor som får cancerdiagnos varje år, och av dem en hel del är små älskade barn. Många människor redan hjälper till både personligt och genom fonder, men ändå behövs det att flera gör det. Nu när Julen och all stress är bakom oss vill jag påminna om dem som har det jättesvårt nu. Vi kan hjälpa dem på många olika sätt, men om ingenting annat känns som möjligt då kan vi alltid skänka så mycket vi kan och vill till en eller några av fonder som finns, Cancerfonden, Barncancerfonden, Bröstcancerfonden, bara för att nämna några. Det går bra att klicka på dessa länkar som ska leda er direkt till en viss sida var man kan skänka pengar eller köpa en gåva.  

Jag fick en idé om att lämna balkongdörren öppet och göra spår i snön med Miros skor. Hur annars skulle jag kunna svara på den möjliga fråga om hur Tomten fick komma in? 🙂

 Förstå mig inte fel, men jag blir så arg på min pappa. Året var 2003 när han fick sin besked, att han har både emfysem och lungcancer. Han var mycket ledsen, depressiv och grät, men ändå så fortsatte han att röka. Han kunde inte opereras, utan fick behandlas under bara en period med cytostatika och strålning. Han också fick hjälp av syster, min faster. Hon hittade någon alternativ behandling och valde att stå för dess dyra kostnader bara för att rädda honom. Senare sa han att han aldrig skulle gå igenom cytostatika behandlingen igen, så hemskt var det upplevelse för honom. Men han hade tur med det, det behövdes inga fler behandlingar. Allt tillsammans verkade ha hjälpt honom. Inga förändringar kunde man se vid flera återbesök under några år, men med tiden kunde de inte se något längre. Hans emfysem hade blivit värre pga. fortsatt rökning och man kunde inte se något bakom den. Han lever fortfarande, min pappa. Sju år efter att han fick sin diagnos. Minst 10 år med cancer enligt läkaren. Han fick sin chans. Det är inte alla som får den. Och nu såg läkaren något i lungorna igen, sa min mamma. Jag ska prata med pappa men jag vet hur svårt är det att få fram ord ifrån honom om han inte vill prata om det. Och det är väldigt möjligt att det blir så, att han inte vill säga allt. Bara för att vi inte ska försöka få honom att göra som vi vill. I det fallet att sluta röka och gå igenom behandlingen igen. Man verkligen hjälpte honom så gott man kunde och under alla dessa år lyckades han bara äta en speciell kost som en del av den alternativa behandlingen och som är ingen god måste jag säga. Allt som han tyckte om fick han aldrig äta igen och det gick ganska bra för honom, utom då och då när han skulle fuska med maten, men cigaretter kunde han aldrig fimpa. Och då läser jag om alla dessa människor som kämpar så hårt och som skulle ge nästan allt för en chans till och då, då blir jag arg på min pappa …  

Jag klättrade upp på stolen och tog även tag i staketet med mina fingrar. Allt för att göra det realistiskt. 🙂 Om ni fick nyhet om att Tomten dog, då vet ni var och varför.

  Jag hoppas från hela mitt hjärta att året 2011 ska bli ett bra år för oss alla och skickar styrkekramar till alla er som behöver dem. Och dem behöver vi ju alla. 🙂 

Wow. Det är tyst här ...

Var den första att starta konversation!

Lämna ett svar:

Gravatar Image